rädslor

(jag vet att på senaste tiden har min blogg bara varit en massa gnäll om mitt mående men det känns bättre att ha skrivit ut allt jag tänker på...)

Så igår, kände jag mig inte riktigt bra nog att vara med kompisar, så min rumskompis var själv med en av våra kompisar i vår lägenhet medans jag var i mitt rum. Jag var trött och så, så ville inte bli störd eller att de skulle komma in i mitt rum, och lalala.

Så kommer några fler personer till oss. Jag känner igen några röster men vet inte hur många de är, vilka de är, om de har med sig något. Och jag har ju otroligt svårt att lita på folk jag inte känner, och att ibland är okända människor bland det läskigaste jag vet, just för att jag inte kan lita på dem och så.

Så de är här, högljudda och har musik med hög bas på, och jag är i mitt rum och försöker att låtsas att jag inte finns.

Och jag vill verkligen inte att de kommer in pga ca 5 olika anledningar (är rädd att de ska tvinga mig att vara med dem, att de ska störa mig, döma mig för att jag bara ligger där under mitt täcke och halvgrinar, jag har också världens fulaste kläder på mig, tjocktröja som döljer mina sår så det är skitvarmt och jag svettas... det är bara inte en bra situation, helt enkelt)

 Och någon gång så skiftar "rädslan" för att de kommer in i mitt rum till extremt intensiv rädsla att de ska komma in och skada mig otroligt allvarligt.

Jag förstår inte varför alls, men det var någon slags psykos-liknande tillstånd, jag bara kopplade bort alla rationella tankar. I ca 25 minuter låg jag där under täcket och grät och ville skrika för att jag var så rädd att de skulle komma in och misshandla mig. Den enda anledningen till varför jag inte skrek var för att jag tänkte att jag inte fick göra mig uppmärksammad, för att det var då de skulle komma in.

Det låter helt otroligt galet när jag beskriver det nu dagen efter, men när det väl hände så trodde jag faktiskt att det skulle hända.

Det värsta var nog basen på musiken, det var helt hemskt. När jag inte hörde musiken (hade på egen musik som jag försökte koncentrera mig på så att jag skulle lugna ner mig) lät basen bara som någon som dunkade på dörren och ville in, och när basen blev snabbare blev jag också räddare, det var extremt läskigt.

När jag också hörde deras skratt, höga röster och så, blev jag också räddare. 

 Vet inte om jag vill berätta för mamma, för att jag misstänker att hon kommer att tro att jag har tagit droger eller något. (hon jobbade på psykavdelning där de också behandlade missbrukare som hade fått psykoser). Eller bara börja babbla om något barntrauma som fick mig att reagera såhär för att jag i min barndom hade upplevt något liknande.

Men jag vet att jag borde, också för min egen skull, och för mitt eget välmåendes skull.

 Inte för att jag ens har tänkt att berätta om självskadebeteendet.

Jag vet bara inte ut eller in längre.