Könsdysforin är stark

Jag gick inte till skolan idag. Och i tisdags hade jag en av de värsta känslorna jag någonsin haft. Och i onsdags berättade jag för första klasskompisen.

Hur som helst kan vi börja med tisdag. En av mina klasskompisar, A, hade sagt åt mig att följa "kvinnohat" på instagram. Och den var hur bra som helst, såklart. Men man blir ju bara så jävla förbannad. Men sen hade de någon "mensvecka" eller något, och hur de nästan såg självklart att mens=tjej var så otroligt triggande.

Så det var väl det som började det. Och sen försökte jag få mig själv på andra tankar genom att titta på musikvideor. Och jag hamnade på bts videor. Det är något jag är sjukt avundsjuk över när jag ser hur de är. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag ser som upp till dem. Istället för att tänka "åh vad snygga de är, jag skulle vilja ha en sån pojkvän" tänker jag "varför ser inte jag ut som dem?". Och det triggade allting.

Det var som om jag ville fly från mig själv, inte vara den jag är, inte känna det jag kände, men jag kunde ju inte. Det gav någon slags otrolig smärta i bröstet, det var som riktig fysisk smärta. Och jag grät. Jag brukar gråta väldigt sällan, och när jag gör det är det 90% pga något jag sett. Inte av något jag själv känner.

Jag vet inte om det är denna känsla folk pratar om när de säger att transsexuella är "fångade i en kvinnlig/manlig kropp". Men det kändes som om jag var fast i min egen jävla kropp.

Jag ville skrika och kasta saker, jag ville skära för att känna något annat, vad som helst skulle vara bättre än det jag kände då. Till och med att dö.

Hur som helst gjorde jag inget av ovanstående. Men jag ville.

Så gick jag och la mig. Och vaknade. Allt brukar ju kännas bättre efter att man sover, eller hur? Och det gjorde detta också. Men ni vet också hur allt brukar komma tillbaka sådär på eftermiddagen? Och det gjorde det. Och jag var fortfarande i skolan.

Det kändes ännu hemskare på något sätt, att vara runt andra som inte förstår, som inte ens skulle förstå. Och jag ville skrika allt rakt ut, det var som om denna "hemlighet" vägde ner mig rent fysiskt.

Hur som helst for jag till A efter skolan och berättade. Jag vet inte varför eller hur egentligen, men min "attack" kom på sista lektionen, och när jag såg hen komma mot mig och sa med det här tonfallet, "du, skulle du till lidl med mig", kändes det nästan som om allt gled av mig.

När jag är med hen känns det nästan som om allt är helt okej igen, jag vet inte om det är på riktigt eller inte. Det är nog inte det.

Men verkligheten kommer alltid tillbaka, och det gör det också när hen sa ännu en gång att hen bara varit kär i en tjej någonsin, och aldrig riktigt varit attraherad till någon annan tjej än just hon.

Såklart borde jag inte ens ha några förväntningar alls.

Ska till hen igen med två andra imorgon. Vi får se hur det blir. Kanske kommer jag att kunna glömma bort hela den här skiten på ett sätt eller ett annat.

Och jag gick ju inte till skolan idag. Jag tänkte bara att det inte är värt det. Känns bättre idag, ska gå imorgon.

Hade också nyss värsta whatsapp-grälet med mamma om att jag ville ha ett könsbyte. Hon tror att vad jag känner handlar om hormonrubbningar av någon anledning, och att jag tänker och läser för mycket. Jag hatar hur detta faktiskt får mig att tvivla på mig själv.

Men på ett sätt motiverar det mig att börja en utredning. Det är som om "om hon inte tror mig, kommer hon iallafall att tro läkarna och psykologerna".