till doktorn!

Sååå, jag har (äntligen) gått till en doktor för att reda ut min panikångest.

Jag har haft panikattacker i säkert minst ett år, och nu orkar jag inte, speciellt nu när jag har börjat gymnasiet och verkligen måste orka med skolan.

Det är otroligt jobbigt att prata om mina attacker, och även nu känner jag att mitt hjärta börjar slå mycket hårdare, och händerna blir darriga och svaga. Jag skulle skriva på lite papper när jag var och bokade tid idag, och det var nästan som om mina händer inte kunde skriva, för att de var så darriga. Och nu orkar jag inte längre. 

Jag orkar inte med panikattackerna som kommer varje gång vi får tillbaka ett prov. Den otroligt uttröttande känslan av att vilja skrika och gråta och låsa in mig minst några timmar när jag inte får ett resultat jag är nöjd med. Det känns som om jag inte är bättre än numret på pappret, men om jag får näst högsta betyg känner jag mig bara helt okej, och det är det värsta, tror jag. Jag har så otroligt höga krav på mig själv, och när man baserar sin självkänsla på ett nummer som borde vara 9 eller 10, blir det inte bra om man får en 6a eller en 7a.

Jag har flera gånger tänkt på att inte gå till skolan för att det blir så otroligt jobbigt, men än så länge har jag alltid dragit min röv till skolan. Vi får väl se.

Jag hoppas iallafall att min doktor kommer att vara bra och att jag kommer gilla hen. Jag hoppas också att jag kommer att få någon slags hjälp, vare sig det är piller, terapi eller bara någon slags övningar jag kan göra när attackerna kommer.

Det är också den lilla grejen med mitt kön också. Jag tror att dysforin också är en stor del av mitt allmänna välmående, men jag vill verkligen inte prata om det till en doktor. Jag är inte transkille, även fast det känns som det ibland, är jag inte det. Jag hatar bara att bli kallad tjej.

Hur som helst har jag inte berättat för mamma om det här, och tänker inte göra det heller innan jag har fått min diagnos. Hon har absolut märkt att jag inte mår bra, men jag har vägrat att prata med henne om det. Mest troligt kommer jag nog bara skriva "jag har fått diagnosen panikångest" i ett meddelande. Jag kommer inte vilja prata om det, inte mer än jag vill nu. Anledningen till varför jag inte pratat med henne om det här är för att jag vill ha en doktors ord på att jag har det, annars kommer hon inte att tro mig och bara vilja få mig att tro att det inte är något.

En annan anledning är för att hon hela tiden pratar om skolan. Det är som om hon inte kan prata om något annat. Jag har sagt till henne att jag inte viljat prata om skolan, speciellt när jag har besökt henne i sverige. Men hon har bara fortsatt. Det kan nog också vara en av anledningarna till varför jag har fått panikångest, för att hon hela tiden har stressat mig och fått mig att ha så otroligt höga krav på mig själv.

Hur som helst får vi se hur det går på torsdag.