samhället är könsbesatt

Så, typ nyss började jag tänka mer på hur sjukt könsbesatta vårt samhälle är. Vi måste tillhöra ett kön (gärna vara en cissexuell man/kvinna), och vara attraherade till ett visst kön (helst motsatt kön och bara motsatt kön).

Det är så onödigt om man tänker på det!

Hade det inte varit bättre om man såg på alla som människor? Det enda man egentligen skulle behöva bry sig om då skulle vara att manligt könsorgan + kvinnligt könsorgan = barn, och that's it! Tänk, det hade inte funnits sexism, homofobi, eller transfobi om vi bara slutade vara så besatta av kön.

Hela den här iden med att det alltid ska vara en maskulin man och en feminin kvinna i ett förhållande är en sån orimlig syn. Hör det inte till mänskliga rättigheter att man ska få vara den man är och gilla den man gillar?

Eller måste man vara det könet man blev född till och gilla det motsatta könet, bara för att det är det som tyvärr är normen i vårt samhälle? Såklart, jag förstår ju att majoriteten gör normen, men har vårt samhälle en sån hemsk svartvit syn att det bara är majoriteten som gäller? Är det så att bara är majoriteterna som har rätt? 

Vi vet ju alla att tex. religiösa minoriteter är lika viktiga som etniska majoriteter, varför är sexuella minoriteter och könsminoriteter så diskriminerade mot?

 Ingen reagerar ens om man säger "homosexualitet är vidrigt" rakt ut i ett klassrum, men om man säger "judar är vidriga" får man direkt en rättning och en lektion i hur det inte är okej att säga så.

Vi är alla människor, borde man inte se folk som det också?

Även med folk som faktiskt inte har något emot hbtq-personer existerar fortfarande den här "byxa och kjol"-tanken. (Tanken att det ska vara en maskulin person och en feminin person i ett förhållande, även fast det inte alltid är en cissexuell man och en cis kvinna. T.ex. en butch och en femme i ett lesbiskt förhållande.)

Min mamma till exempel, sa "men du är ju feminin" när jag kom ut. Dock gav jag henne bara en blick och hon ångrade vad hon sa. Sen, samma kväll, frågade hon om jag hade varit attraherad till en tjej, och jag sa ju självklart ja. Därpå fick jag frågan om det var den här tjejen som går i min klass. Den här tjejen som går i min klass skulle jag nog beskriva som pojkflickig, och det skulle hon nog själv också, men jag frågade varför hon trodde att det var just hon. Och mamma sa "men hon är ju lite, ja, maskulin".

Jag själv är mer attraherad till femmes, så jag skulle nog inte säga att just den här tjejen är min ideala typ.

Sen finns det ju en massa folk som frågar gaypar "vem av dem som är mannen/kvinnan i förhållandet", och det också har med könsidentitet att göra.

Varför måste det alltid finnas en manlig person och en kvinnlig person i ett förhållande? Säger det inte ganska mycket om hur mycket du egentligen accepterar hbtq-relationer?

Sen också hela den här transfobin.

Jag själv är cissexuell, men jag blir helt förbannad på folk som t.ex. fortsätter kalla folk för han, även om hon vill bli kallad hon. Varför är det så svårt att använda rätt pronomen för folk?

En cissexuell men lite feminin man blir skämtsamt kallad för hen eller hon, men det är helt galet att kalla en transkvinna för hon? Var blir det fel? Är det okej att kalla en feminin man för hon för att det är på skoj?

Är det inte mycket bättre att bara tänka på folk som människor i första hand? Att man bara dejtar och gillar vem man än gillar, och tittar på deras hjärtan istället för vilket kön de har? (Man skulle också slippa alla kallelser på olika sexualiteter och kön man kan vara, men det är en annan diskussion jag nog kommer skriva om senare. Med det kommer också varför jag väljer att kalla mig själv queer, och inte lesbisk eller pansexuell.)